Igår ringde Ediths fröknar från dagis (andra onsdagen i rad...). Lillan hade kräkts och behövde komma hem. Linda hämtade henne och resten av eftermiddagen och kvällen fortsatte i magsjukans tecken. Inatt har vi väckts varannan timme av en jätteledsen och väldigt törstig liten tjej. Vätskeersättning i minimala doser har snarare retat hennes törst än släckt den. Idag är hon trött och blek men vid bättre humör. Hon har fått välling och det verkar fungera än så länge...
Min första "VAB", det känns väldigt vuxet. Inte jättekul, lite halvskönt, och så länge jag slipper magsjukan är jag djupt tacksam. Jag lider av djup emetofobi (kräkskräck). Vi får väl se vad som händer... Nu kollar vi i alla fall på Nicke Nyfiken. Edith är desperat efter mer välling, men vi ska försöka att vara snälla mot magen och ta det lite easy.
Imorgon är det fredag och pappaledigt igen. Hoppas vi är friska och glada då...
"En vanlig attityd från närstående och även professionella är att den drabbade är besvärlig och pjoskig och med lite god vilja skulle kunna skärpa sig. Få, förutom de som själva drabbats, vet hur svårt det är att bemästra skräcken för att må illa eller kräkas. Eftersom fobin är så dold och förknippad med skam uppfattar sig de drabbade som mycket avvikande. Det brukar vara en lättnad att få kontakt med andra och att förstå hur vanligt det är."
(http://www.emetofobi.se/)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar