Måndag morgon.

Och liksom motsvarande söndag förra året hade Linda svårt att sova inatt. Men till skillnad från för ett år sedan vaknade jag inte i morse av att någon skrek på mig från toaletten klockan fem på morgonen "David, VATTNET HAR GÅTT". Den stunden för 365 dagar sedan var starten på den galnaste veckan i mitt liv. Jag var stundtals helt borta. Vi hade ju inte ordnat med någonting, hade inga barnkläder, ingen vagn, ingen barnsäng, inget skötbord. Jag var överallt i hela Kalmar den veckan, samtidigt som jag bara ville vara på Neo hos Edith och Linda. Jag köpte fel saker, betalade med bibliotekskortet, körde till fel hem två gånger. Till slut blev dock allt helt rätt och allting gick otroligt bra (och har ju faktiskt gjort så hela det här året, peppar, peppar).

Den där veckan är för alltid fastetsad i mitt minne, men samtidigt känns den som gröt i skallen. Vi hade ju flyttat bara två dagar tidigare (på lördagen) och jag kände mig så övertygad om att lillan inte skulle komma förrän som tidigast på utsatt datum. Så här i efterhand är jag övertygad om att det var den avklarade flytten som påverkade den för tidiga födseln som sedan kom. Spänningarna släppte för Linda och jag tror det var det som satte igång det hela.

Det är svårt att greppa om de där minnena riktigt. Hela den veckan var man så adrenalinpumpad och så grymt på helspänn i stort sett hela tiden, vilket förmodligen är det som gör att minnesbilderna flyter samman. Vissa scener känns dock knivskarpa och förmodligen är det sådana minnen som man kommer kunna plocka fram i all evighet ur bakhuvet.

Nu går jag in på min näst sista vecka som pappaledig för Edith. Det kommer kännas helt okej att börja jobba tror jag. Herregud, en månad sen ett långt sommarlov tillsammans. Men det som känns lite vemodigt är att nu har jag haft min sammanhängande pappaledighet med lillan. Snart är den över. Den kommer liksom aldrig tillbaka. Måste se till att njuta ordentligt ihop med henne nu de sista dagarna.

Nu ska vi äta frukost.